Herr arnes penningar dramaten

När hon möter den stilige och karismatiska Sir Archie blir hon kär, utan att veta att han är en av de kalla mördarna. Sigrid vill hämnas fruktansvärda sjukdomar och varnar Elsalills yngre syster att hon gör ett fruktansvärt misstag. Peter Nordahls musik drar skickligt till sig känslor och stämningar och lyfter upp texten så att vi verkligen förstår vad som sägs.

Det faktum att Elsalill bär dem på ett blodigt förkläde någon gång ger en fördom om hur hennes liv kommer att sluta. Texten blir aldrig för hög eller fruktansvärt överbelastad, men den verkar enkel och okomplicerad i en mening som inte är inriktad. De backas effektivt upp av skepparen Olle Persson och en kvinnokör som glada vassa fiskrengörare. Tillsammans kan detta välgjorda ensemblemusikaliska drama vibrera med kraft och bräcklighet.

Det finns inga tråkiga transportavstånd, och tiden går snabbt. Det är också trevligt att se hur trovärdiga och empatiska sångarna är här, i Folkoperans lag och roligt, att en enastående orkester under ledning av Henrik Schäfer har fått en enastående plats på scenen. En ära för pengarna av Herr Arne, naturligtvis också den erfarna och väl genomförda regissören Tobias Theorell.

Han gav denna ödesdigra historia både gnistrande klarhet och oföränderligt mörker. Det är också väldigt erfaret att Sigrids otrevliga anda känns som en självklar fest i detta trekantiga herr arnes penningar dramaten. Scenografin förmedlar historiens anda på det mest fantastiska och samtidigt lysande sättet. Den består av till synes gammaldags scener och ett vackert bildspel. Fullmånen stiger och blodet lyser rött, när herr arnes penningar dramaten slår, fåglar flyger till höjder och en stor orkester spelar bakom de rullande vågorna.

Kostymer som faller i tråkiga färger, grå, underhållningsblå, svart och blodvitt passar bra in i sammanhanget. Gatorna och gränderna är dystra, fulla av utländska fiskare och handlare. I båtarna bevaras dansen varje natt. Och det finns så mycket öl som flyter på puben! Du kommer aldrig att kunna förstå det. Men när hunden låg där ganska vaken och inte visade några tecken på missnöje, lämnade Tokrain på den första vägen som ledde västerut till havet.

Han klämde fast på en häst med avlopp och släppte den snabbt. De borde ha fått reda på det. Men knappast ett ord sades förrän hunden stod upp på lasten och avbröt det fruktansvärda tjutet. Hästen gjorde ett språng åt sidan, och till och med Torarin var rädd och tittade sig omkring för att se om hon hade kommit och jagat honom. Men när han upptäckte att det var grim som hotade, försökte han lugna honom.

Jag vet inte om Mr Arn någonsin kommer att få reda på hur det är med IS, men jag är säker på att han ger oss ett trevligt kvällsområde innan vi börjar vår sjöresa. Han satte upp näsan och kastade mer och mer äckligt. Då var det inte långt ifrån att Torarin kände sig hemsk. Det var nästan mörkt nu, men Torarin kunde se Solbergskyrkan och den breda slätten runt den, som skyddades av breda skogshöjder från marken och runda skogsklädda klippor för havet.

Där han gick ensam på den breda vita slätten trodde han att han var liten och lite ranka, men från de mörka skogarna och ödsliga bergskullarna drog han ut stora djur och troll av alla slag som vågade sig ut på den öppna marken när det blev mörkt. Och över hela slätten fanns det ingen som de kunde lämna efter sig än stackars Torarin. Men samtidigt försökte han tysta hunden.

Han är den rikaste mannen i landet. Han är lång, och om han inte var präst skulle han ha blivit en stor ledare. Då bröt Tararins tålamod, så han tog hunden i nacken och kastade honom av lasten.